ord på ord, ord överallt, allt betyder.

Jag försöker varje dag att ta nya steg framåt och att glömma tiden som aldrig var min.
Varje nytt steg är stort och krävande steg, men ett måste, det är ju ändå ett steg närmare min tid, mitt nu.
Att jag sakta börja lossna från deprimerande snödrivor och att jag känner hur det droppar friskt nytänkande i huvudet, betyder tummen upp. Men det går sakta och fortfarande är jag gjord av is, hal och inget fastnar.
Varje morgon hör jag ett dödsskrik i min kropp och allt jag vill raserar men bara för sekunden, varje arbetstimme funderar jag ut hur ja ska lyckas med resterande dagen, alla planeringar, allt hänger och huvudet är inte med, första foten som passerar dörren till mitt hem viker sig och allt raserar igen. Men varma engångsgrillar och gräsfläckar är på väg, just nu längtar jag konstigt nog på motordrivna maskiner som äter gräs och sprider nästäppa och rinnande ögon till min komplicerade allergi kropp. Jag vill utmana dig i kub och magplask! men i en annan stad såklart!
Att offentligt berätta att linköping kommer bli en maria mindre känns som en befrielse. jag erkänner och nämner ordet läskigt. jag är en rädd tryggberoende person. jag kan lätt förlora mig själv i svensson livet, men ja är inte hel än, ja kan inte bli hel här, bara rutin och bland samma husknutar, ja kommer tillbaks när allt är förändrat och folk har byts ut.


...jag är trött i huvudet nu.